Hejsan
Det hända något magiskt en våreftermiddag 1988, nämligen att jag fick ta mina första andetag, och för första gången bli tröstad utav min kära mor.
Nu, snart 21 år senare, känner jag att något magiskt håller på att ske igen, nämligen att jag inte har en aning om vad jag vill göra när universitetstiden är över. Känslan är skrämmande, men samtidigt magisk, livet blir precis vad man gör det till, men vad sjutton ska jag göra?
Karriär är något som känns viktigt för mig, och med alla roller som samspelar i vårat samhälle idag har jag absolut ingen aning om vilken jag vill spela. Att verkligen trivas och brinna för det man gör, tror jag är en förutsättning för att kunna ta sig igenom alla för och motgångar som väntar där ute!
Vad sjutton brinner jag för?
Jag frågar mig själv dagligen om vad som skulle kunna intressera mig, och om detta på något sätt skulle kunna gynna mig inom en framtida karriär.
but Nothing yet!
--------
Anledningen till att jag börjat skriva en blogg, bygger på min självbiagrafi ovan.
Ideén: "Skriv en bok!"
Att skriva en bok hemma på datorn för att sedan låta den ligga till den blir bortglömd kändes inte som ett altenativ, men att skriva den på en blogg lät mer som bra sätt att snabbt kunna få kritik för det jag publicerar!
Så din uppgift som läsare blir att kritisera det jag skriver!
Hör gärna av er om tankar kring "Bboken" (Blogg boken, B boken, vad vi nu skall kalla den).
Here it goes!
--------
Kapitel I
Hon undrade vad det var för något, om den kunde få oss att sluta andas, om det var just den som fick oss att göra saker som vi aldrig skulle göra annars. Hon ville att den skulle försvinna, samtidigt som hon ville att den skulle, om det var det sista minnet utav honom, stanna kvar för alltid.
Klumpen i bröstet, trycket, känslan, eller vad det nu var. Det gjorde ont.
Hon grät.
Han, den som hon kunde känna sig trygg med, han som hon trodde att hon kunde leva med utan att behöva oroa sig, kunna vara sig själv helt och hållet, hade lämnat henne. Varför? Han hade inte sagt något, men hon visste. Hon visste att det var för dendär Pauline,
Pauline! Hon kom ihåg första gången dem hade gått ner till fiket, bara några kvarter ifrån den lägenhet dem tillsist hade bestämt sig att köpa tillsammans. Deras alldeles egna lägenhet.
Hand i hand hade dem gått ner till fiket för att drömma lite om lägenheten över en kopp kaffe.
Det var första gången hon såg Pauline, servitrisen, som med ett blygt leende hade frågat om vi ville beställa.
Allt hade rasat ihop till en liten hög av förflutna minnen, på bara bråkdelen av en sekund, hela bilden av dem två, oss två, tillsammans, borta!
Linda lade ihop blocket.
Hon orkade inte skriva fler rader, det var för nära inpå det som hade hänt. Det hade gått två veckor sedan Luke hade krossat hennes hjärta, hennes drömmar, hennes allt.
Att se solen lysa in genom fönstret och höra fåglarna sjunga utanför skulle i vanliga fall göra henne på gott humör, men sedan två veckor hade alla dessa intryck gått i moll.
Hon kunde inte sitta inne längre, hon var tvungen att rycka upp sig. Den enda person hon hade tröstat sig hos var Roy. Roy och Linda hade känt varandra sedan lågstadiet, då de umgicks nästan jämt, men hade glidit ifrån varandra en aning då Linda ägnat mycket tid med Luke, medans Roy hade fortsatt sin ”bachelor karriär” som han kallade det.
Hon ringde upp Roy som antagligen låg och sov, eller kanske inte ens hade gått och lagt sig än, hon drog lätt på smilbanden av tanken. Roy svarade, hon hade väckt honom, det hördes, men artig som han var insisterade han på att han redan var vaken, Linda log igen, Roy gjorde henne glad. Dom bestämde träff på stan för en fika.
Roy hade haft stor framgång som författare, men tiden han inte ägnade åt skrivandet ägnade han åt att leva ungkarlsliv.
Hon tog en snabbdusch, och kunde inte hålla sig för att tänka på Roy. Hon mindes förra året, på hans 30 års firande, när han hade annonserat med flygblad veckor innan, om att han skulle hålla ett ”brak kallas” som det stod. Folk hade kommit och gott som dem ville, trotts det hade det varit säkert minst 30 personer inne i lägenheten hela kvällen. Hon började tänkta på Luke igen, om hur dem skulle kunna hålla någon, kanske lite mindre fest i lägenheten som dem skulle köpa, men slog bort tanken, hon skulle hålla sig så positiv som möjligt hade hon bestämt.
Gjorde sig i ordning för att gå ut, medans hon funderade på om hon kanske skulle investera i lite nya kläder när april lönen kom, ”som om jag inte skulle gjort det annars” tänkte hon och grimaserade åt sig själv.
Hon kände sig gladare, att hålla sig sysselsatt verkade fungera ganska bra, dessutom kändes det bra att komma ut, det var trotts allt hennes favoritårstid, våren, allt liksom tog liv på nytt, kanske passade det henne perfekt just nu tänkte hon.
Hon hade bestämt träff med Roy på ”Lailah’s”, ett fik som hon länge hade besökt, hon kände igen folket som gick dit, personalen, och mest av allt kände hon sig hemma där. Hon gick dem tre kvarteren till Lailah’s, medans hon ägnade sig åt att försöka läsa av människors ansikten, hon fastnade speciellt på en kvinnas ansikte, man såg redan på avstånd att hon inte mådde bra. Hennes kinder var insjunkna i det smala ansiktet, ögonen var fyllda med sorg eller skam, Linda kunde inte avgöra. Allmänt såg det ut som hon blivit väldigt sargad, levt ett hårt liv. Hon var säkert inte mer än 30 år, men döma av utsidan skulle man kunna tro att hon var närmare pension än studenten, om hon hade tagit studenten är klart. Tankarna snurrade runt i Lindas huvud. Hon hade kanske inte rätten att tycka synd om sig själv över att ha mist kärleken, ”Bättre att ha älskad och förlorat, än att aldrig ha älskat”, uttrycket stämde, men fick henne inte att må speciellt mycket bättre.
Linda började närma sig Lailah’s, och såg på avstånd, någon som vinkade. Roy, han satt med en kopp kaffe. Han hade en rutig långärmad skjorta med de översta knapparna oknäppta, stentvättade jeans, och hans vanliga frisyr, vattenkammat. Han såg bra ut! En riktig ”bachelor”.
Dom hälsade, Linda satte sig ner, och beställde in en Latte. Dom satt och pratade i timmar. Två latte senare hade Linda fått tankarna på annat än Luke, och hade även blivit överbjuden till Roy senare samma kväll.
Efter att dem hade skilts åt, kände Linda för att bara strosa runt på stan och kolla i butiker. Hon ringde Lizzy, en arbetskollega som jobbade på samma arkitektbolag, som mer än gärna följde med ut.
Linda och Lizzy spenderade resten utav eftermiddagen åt butiksstrosande. Linda köpte en ny vårklänning även då hon inte hade råd, som plåster på såren tänkte hon när hon drog Visa kortet och blev ägare till en 3000 kronors Fillipa K klänning.
--------
Det hända något magiskt en våreftermiddag 1988, nämligen att jag fick ta mina första andetag, och för första gången bli tröstad utav min kära mor.
Nu, snart 21 år senare, känner jag att något magiskt håller på att ske igen, nämligen att jag inte har en aning om vad jag vill göra när universitetstiden är över. Känslan är skrämmande, men samtidigt magisk, livet blir precis vad man gör det till, men vad sjutton ska jag göra?
Karriär är något som känns viktigt för mig, och med alla roller som samspelar i vårat samhälle idag har jag absolut ingen aning om vilken jag vill spela. Att verkligen trivas och brinna för det man gör, tror jag är en förutsättning för att kunna ta sig igenom alla för och motgångar som väntar där ute!
Vad sjutton brinner jag för?
Jag frågar mig själv dagligen om vad som skulle kunna intressera mig, och om detta på något sätt skulle kunna gynna mig inom en framtida karriär.
but Nothing yet!
--------
Anledningen till att jag börjat skriva en blogg, bygger på min självbiagrafi ovan.
Ideén: "Skriv en bok!"
Att skriva en bok hemma på datorn för att sedan låta den ligga till den blir bortglömd kändes inte som ett altenativ, men att skriva den på en blogg lät mer som bra sätt att snabbt kunna få kritik för det jag publicerar!
Så din uppgift som läsare blir att kritisera det jag skriver!
Hör gärna av er om tankar kring "Bboken" (Blogg boken, B boken, vad vi nu skall kalla den).
Here it goes!
--------
Kapitel I
Hon undrade vad det var för något, om den kunde få oss att sluta andas, om det var just den som fick oss att göra saker som vi aldrig skulle göra annars. Hon ville att den skulle försvinna, samtidigt som hon ville att den skulle, om det var det sista minnet utav honom, stanna kvar för alltid.
Klumpen i bröstet, trycket, känslan, eller vad det nu var. Det gjorde ont.
Hon grät.
Han, den som hon kunde känna sig trygg med, han som hon trodde att hon kunde leva med utan att behöva oroa sig, kunna vara sig själv helt och hållet, hade lämnat henne. Varför? Han hade inte sagt något, men hon visste. Hon visste att det var för dendär Pauline,
Pauline! Hon kom ihåg första gången dem hade gått ner till fiket, bara några kvarter ifrån den lägenhet dem tillsist hade bestämt sig att köpa tillsammans. Deras alldeles egna lägenhet.
Hand i hand hade dem gått ner till fiket för att drömma lite om lägenheten över en kopp kaffe.
Det var första gången hon såg Pauline, servitrisen, som med ett blygt leende hade frågat om vi ville beställa.
Allt hade rasat ihop till en liten hög av förflutna minnen, på bara bråkdelen av en sekund, hela bilden av dem två, oss två, tillsammans, borta!
Linda lade ihop blocket.
Hon orkade inte skriva fler rader, det var för nära inpå det som hade hänt. Det hade gått två veckor sedan Luke hade krossat hennes hjärta, hennes drömmar, hennes allt.
Att se solen lysa in genom fönstret och höra fåglarna sjunga utanför skulle i vanliga fall göra henne på gott humör, men sedan två veckor hade alla dessa intryck gått i moll.
Hon kunde inte sitta inne längre, hon var tvungen att rycka upp sig. Den enda person hon hade tröstat sig hos var Roy. Roy och Linda hade känt varandra sedan lågstadiet, då de umgicks nästan jämt, men hade glidit ifrån varandra en aning då Linda ägnat mycket tid med Luke, medans Roy hade fortsatt sin ”bachelor karriär” som han kallade det.
Hon ringde upp Roy som antagligen låg och sov, eller kanske inte ens hade gått och lagt sig än, hon drog lätt på smilbanden av tanken. Roy svarade, hon hade väckt honom, det hördes, men artig som han var insisterade han på att han redan var vaken, Linda log igen, Roy gjorde henne glad. Dom bestämde träff på stan för en fika.
Roy hade haft stor framgång som författare, men tiden han inte ägnade åt skrivandet ägnade han åt att leva ungkarlsliv.
Hon tog en snabbdusch, och kunde inte hålla sig för att tänka på Roy. Hon mindes förra året, på hans 30 års firande, när han hade annonserat med flygblad veckor innan, om att han skulle hålla ett ”brak kallas” som det stod. Folk hade kommit och gott som dem ville, trotts det hade det varit säkert minst 30 personer inne i lägenheten hela kvällen. Hon började tänkta på Luke igen, om hur dem skulle kunna hålla någon, kanske lite mindre fest i lägenheten som dem skulle köpa, men slog bort tanken, hon skulle hålla sig så positiv som möjligt hade hon bestämt.
Gjorde sig i ordning för att gå ut, medans hon funderade på om hon kanske skulle investera i lite nya kläder när april lönen kom, ”som om jag inte skulle gjort det annars” tänkte hon och grimaserade åt sig själv.
Hon kände sig gladare, att hålla sig sysselsatt verkade fungera ganska bra, dessutom kändes det bra att komma ut, det var trotts allt hennes favoritårstid, våren, allt liksom tog liv på nytt, kanske passade det henne perfekt just nu tänkte hon.
Hon hade bestämt träff med Roy på ”Lailah’s”, ett fik som hon länge hade besökt, hon kände igen folket som gick dit, personalen, och mest av allt kände hon sig hemma där. Hon gick dem tre kvarteren till Lailah’s, medans hon ägnade sig åt att försöka läsa av människors ansikten, hon fastnade speciellt på en kvinnas ansikte, man såg redan på avstånd att hon inte mådde bra. Hennes kinder var insjunkna i det smala ansiktet, ögonen var fyllda med sorg eller skam, Linda kunde inte avgöra. Allmänt såg det ut som hon blivit väldigt sargad, levt ett hårt liv. Hon var säkert inte mer än 30 år, men döma av utsidan skulle man kunna tro att hon var närmare pension än studenten, om hon hade tagit studenten är klart. Tankarna snurrade runt i Lindas huvud. Hon hade kanske inte rätten att tycka synd om sig själv över att ha mist kärleken, ”Bättre att ha älskad och förlorat, än att aldrig ha älskat”, uttrycket stämde, men fick henne inte att må speciellt mycket bättre.
Linda började närma sig Lailah’s, och såg på avstånd, någon som vinkade. Roy, han satt med en kopp kaffe. Han hade en rutig långärmad skjorta med de översta knapparna oknäppta, stentvättade jeans, och hans vanliga frisyr, vattenkammat. Han såg bra ut! En riktig ”bachelor”.
Dom hälsade, Linda satte sig ner, och beställde in en Latte. Dom satt och pratade i timmar. Två latte senare hade Linda fått tankarna på annat än Luke, och hade även blivit överbjuden till Roy senare samma kväll.
Efter att dem hade skilts åt, kände Linda för att bara strosa runt på stan och kolla i butiker. Hon ringde Lizzy, en arbetskollega som jobbade på samma arkitektbolag, som mer än gärna följde med ut.
Linda och Lizzy spenderade resten utav eftermiddagen åt butiksstrosande. Linda köpte en ny vårklänning även då hon inte hade råd, som plåster på såren tänkte hon när hon drog Visa kortet och blev ägare till en 3000 kronors Fillipa K klänning.
--------
Kapitel II
Linda hade gjort sig i ordning för kvällen. Hon hade satt på sig sin nya Fillipa K klänning av blått sidenliknande material. Hon ställde sig framför spegeln, hon gillade vad hon såg, hon var vältränad, ca 1,60 lång, lagom stora bröst, i hennes eget tycke alldeles perfekta för hennes kroppsform. Hon hade lärt sig under livets resa att det spelar stor roll vad man tycker om sig själv. Att tycka bra om sig själv smittade av sig till andra, allt blev så mycket lättare med gott självförtroende i bagaget. Hon stängde sin lägenhetsdörr, låste, och började röra sig mot Roys lägenhet.
Linda ringde på hemma hos Roy! Dörren öppnades utav David. Linda kände David sedan tidigare, genom Roy, han var Roys barndomskamrat och nuvarande agent, han hjälpte till med publiceringen utav Roys böcker. David hälsade som vanligt med ett leende på läpparna, och bjöd in Linda. Hon hade inte varit hemma hos Roy på säkert över ett halvår, men väl inne hos honom såg det ut som tidigare. Lägenheten var relativt nybyggd, öppen planlösning, vilket hade blivit allt mer trendigt hos nyare lägenheter. Golvet i hallen var gjort klinker, väggarna var utav trä, mörkt, impregnerat trä, Linde visste inte riktigt vad för trä, Ek kanske?
Samma tema fortsatte in i lägenheten, vita väggar med ljusgrå fondvägg i vardagsrummet med bokhyllor av samma material som väggen i hallen, det var stiligt, snyggt! Väl inne i vardagsrummet stod Roy, han stod framför sin CD samling när han fick syn på Linda! Han tackade för att hon kunde komma och pussade henne på kinden. Ute på balkongen stod, inte till Lindas förvåning två stycken tjejer i 25 års åldern och rökte. Möblemanget i vardagsrummet bestod utav en svart skinnsoffa, modell stor, och två matchande fåtöljer, med ett gammalt mörkt träbord stående i mitten. Linda blev beordrad att sätta sig ned, medans Roy gick ut i köket för att blanda Linda en drink. David hade gjort tjejerna på balkongen sällskap.
Linda såg sig omkring i lägenheten och funderade på hur hon kunde ha haft det om hon hade valt en annan karriär. Tanken slog henne, att hon kanske skulle försöka skriva en bok, inte utav finansiella skäl, utan mer ett spännande yrke, att få bilda sina egna karaktärer, egna problem, att få välja att det blir ett lyckligt slut, vilken dröm! Tanken föll bort när Roy kom tillbaka med en ”Golden Dream”, passande! Roy visste precis vad Linda gillade, hon hade lärt honom blanda den för länge sen, vilket han glatt förnekade. Det var den enda drink som Linda kunde göra ordentligt, 2 cl Galliano, 2 cl Cointreau, 2 cl färskpressad apelsinjuice och 2 cl grädde. Lagom sliskig, men väldigt smuttvänlig drink i Lindas tycke.
Roy satte sig ner, dem utbytte några artighetsfraser, innan dem fastnade i ämnet Partners och kärlek. Spännande samtalsämne att föra med just Roy ”The Bachelor”, Linda fick ganska snabbt känslan av att Roy inte längre hade samma livssyn som tidigare, han talade mer för förhållanden och dess betydelse, än vad hon hade hört förr. Linda tyckte sig nästan kunde se en del utav en fadersfigur skymta ifrån Roy.
David och de andra två tjejerna kom in ifrån alldeles för många cigaretter, tjejerna hälsade på Linda. Mia och Rosemarie, de verkade trevliga. Diskussionen med Roy som hade varit väldigt intressant avslutades, då en diskussion om gamla minnen tog vid. Senare fram emot midnatt lyckades David smyga iväg med Rosemarie in till gästrummet, medans Roy, Linda och en väldigt full Mia satt kvar i vardagsrummet, kvällen började rundas av. Roy beställde en taxi åt Mia, då hon själv hade försökt att slå rätt telefonnummer i säkert 20 minuter. Roy undrade om Linda ville stanna över natten. Hon tackade för förslaget men insisterade på att hon skulle få besök av sin mor dagen därpå, och var tvungen att åka hem. Hon tackade Roy för en trevlig kväll och sa adjö. I själva verket hade Linda börjat känna sig osäker angående Roy, var det något mer än vänskap han hade antytt på under kvällens gång? eller var det bara något av hennes många missbedömningar här i livet? Hon tog det säkra kortet i alla fall och delade en taxi med Mia, då hon skulle åka förbi Lindas adress på sin väg hem.
Morgonen efter. Söndag, Linda låg kvar i sängen och funderade över allt som verkade hända så snabbt. Luke hade bedragit henne, sårat henne, utan att ens så mycket som blinka, och igår, vad hände igår egentligen? Ville Roy utveckla deras knappt 20 åriga vänskap till något mer?
Linda orkade inte engagera sig mer åt allt som svävade omkring henne i en enda stor röra. Hon gick ut och sprang efter frukosten, det var lite målnigare idag än dagen innan, men ljummet och skönt i luften. Resten utav dagen spenderade hon framför repriser och dåliga dokusåpor.
Hon gick och la sig i tid för att kunna vara fräsch till måndag morgon, och en ny arbetsvecka.
Måndagen kom och arbetsveckan flöt på, Linda hade fått äran att ”arkitektera” en flermiljoners villa i de finare områdena precis utanför stan. Hon gjorde sitt jobb på rutin, att hon var duktig på det hon gjorde var det inget tal om. Kreativa lösningar på arkitekturen, hon verkligen brainstormade fram lösning på lösning. Det var skönt att ägna tid åt något annat än förhållanden, det var lätt. Men vardagarna var ganska euforilösa utan att kunna tänka på stunder med en partner, alla delade upplevelser med en livskamrat. Linda hade precis börjat packa ihop för dagen, då hon fick ett textmeddelande, det var Roy som ville träffas ”över kanske en middag?”, läste hon tyst för sig själv. En viss osäkerhet gled igenom hennes huvud när hon tänkte tillbaka på de vibbar hon hade fått lördagen innan. Men inte kunde hon tacka nej, Roy var hennes barndomskamrat, och dessutom hade hon inte mycket till mat hemma. Klockan hade redan hunnit bli kvart i sex, hon ringde upp Roy, hans lugna men samtidigt glada röst kunde få vem som helst att känna sig god till mods. Han föreslog en restaurang ner mot utkanten av stan, och erbjöd sig att komma och hämta upp henne. Ett erbjudande som var svårt att tacka nej till.
Femton minuter senare stod Roy nere på parkeringen med sin Lexus, en miljöbil, men väldigt stilren med sin silvriga lack och vita skinnklädsel. Linda kunde inte mycket om bilar, men hon visste vad hon gillade och ogillade, och Lexusen var helt klart på plussidan. Hon gick ner till parkeringen och klev in i bilen. Roy såg glad ut över att se henne, han hälsade med en kram innan de började åka iväg mot restaurangen.
Väl framme vid restaurangen. Roy parkerade bilen på en parkering mitt emot en restaurang som Linda aldrig hade lagt märke till förr. Såg kanske inte allt för exklusiv ut när hon gick igenom uteserveringen på vägen mot innerdelen av restaurangen. Äldre bord och stolar stod uppradade, servetter och menyer låg framme på borden. Väl inne tog en kypare emot dem, och visade dem till ett bord för två lite längre in i restaurangen. En lång bar täckte ena långsidan av rummet, tända ljus stod på de här inne väldukade borden, och tillsammans med rogivande klassisk musik, började Linda tycka att restaurangen faktiskt kändes ganska mysig, lite romantisk rent ut sagt. Vänta, romantisk? Linda tänkte snabbt igenom hela situationen. Det var inte likt Roy att ta med henne på en romantisk middag en torsdagskväll, vad var det här? Linda knuffade undan tanken, och bestämde att inte döma hunden efter håren, låta kvällen utspela sig innan hon försökte utvärdera den. De satte sig ned. Roy beställde in en mellanöl, och lät Linda själv bestämma vad hon ville ha. Ett glas vin vore så gott tänkte hon, men att döma av situationen, romantisk restaurang, vin, tända ljus. Hon beställde in samma som Roy, en mellanöl fick bli bra.
De satt och småpratade lite innan maten kom in, Lax med färskpotatis, snyggt upplagt med grönsaker skurna snyggt, tillsammans med någon form av sås, det såg väldigt gott ut. Linda hade hunnit bli väldigt hungrig och kunde inte vänta med att greppa besticken och börja på laxen. Det var gott, väldigt gott, restaurangen hade stigit i graderna efter den här måltiden tänkte hon för sig själv. När maten var uppäten och den andra mellanölen hade kommit, hände det. Lindas misstankar om Roys avsikter kom att bekräftas. Hade hon verkligen uppfattat situationen rätt?
